BERÄKNAD RELEASE I BÖRJAN AV NOVEMBER.
”Kvällstuppen far omkring och vill alltid ha koll. Det kan ju hända att det finns en studsig liten boll eller en tjusig katt. Eller varför inte en hemlig skatt. På kvällen kan han fara ut och leka polis när han hör prassel i buskarnas ris. En gång anade han en drake som stod och drack i en ho. När han rusade fram upptäckte han att det bara var en ko.”
I ett litet rött hus bor Lilla Chili och hennes äventyrslystna hund Kvällstuppen. Mitt emot bor Gubben Ur som är rätt tvär och sur. I den här världen lever även en viss liten hungrig blåmes, som du kanske redan har läst om i boken Blåmesen Uffe?
Författare och illustratör: Camilla Francke
Marias bokhylla –
Sexåringen tycker: Sexåringen uppskattar verkligen rimmen som boken är uppbyggd på men tycker att Kvällstuppen är ett lite underligt namn på en hund. Hon tycker att Gubben Ur borde bli lite gladare för han är bara sur i onödan hela tiden. Hon tycker om illustrationerna, men tyckte att spindeln var lite läskig.
Den andra sexåringen tycker: Hon lyssnar en liten stund och gillar illustrationerna. Speciellt när dinosauriegrisen kommer men när det är mycket text och lite illustrationer tappar hon intresset och går iväg en stund.
Åttaåringen tycker: Åttaåringen springer fram och tillbaka, lyssnar ibland och ibland inte alls. Han är jätteförtjust i dinosauriegrisen och tycker att det är en jättekul sak att tro att det kommer ur skogen.
Mamman tycker: Det här var inte en lätt bok för mig att läsa, eftersom den ofta är på rim men inte är upplagd på samma sätt layoutmässigt som böcker på rim brukar vara. Så det krävde en hel del av mig, och det kan jag uppskatta till viss del. När vi väl fick upp ångan var det inget problem att hitta rytmen på egen hand.
Boken innehåller relativt mycket text för målgruppens (3–6-åringar) ålder och det märks att det är lite svårt att få dem att sitta stilla under de uppslag som innehåller mer text än andra. Ändå är de väldigt förtjusta i illustrationerna. Och de är vana vid text, och skrattar högt flera gånger när de faktiskt står och lyssnar så jag skulle säga att det handlar mer om dagsformen på boklyssnaren än på boken.