– Jag kan inte lämna ditt slott, sa Astrid ursäktande.
– Jag vet.
– Hon hörde hur gångjärnen till dörren började gnissla, och hur monstrets beniga fötter släpades över golvet där ute. När hon ännu en gång tittade upp från sitt gömställe var dörren stängd.
Lilla fröken Astrid Märkvärdig, har du din fars namn att leva upp till? Ingen vill läsa din bok, ingen förstår ens vad du säger. Du bär din ensamhet som snigeln bär sitt hus. Men när det är dags att utkora en offerbrud att blidka odjuret som sprider skräck och farsot i bygden, då är det du som står först på tur!
Du tror väl inte på monster, Astrid? Ett vidunder, verkligen? En levande-död, lidandet har gjort honom grym? Det är bara skrock och skrå och hittepå! Fast kanske är du ändå rätt person? Sagoforskaren. Sägensamlerskan. Mytologiexperten. Om det är någon som vet allt om monster och vidunder så är det väl du, Astrid Märkvärdig?
Men vad vet du om kärlek?
Nattglim är en saga om människor och monster, om dagsljusets gemenskap och nattmörkrets förfrämligande, om livets slut och slutmål. Etik och erotik. Stoicism och sado-masochism. Monstermoral, hednisk hedonism och filosofi från gravkammaren.
Marias bokhylla –
Astrid Märkvärdig är sagoforskare och ska offras till Vidundret, ett monster som lever i ett kråkslott en bit utanför där hon växer upp. Vidundret visar sig bo där i en självvald exil och vara en levande död filosof. Allt medan tiden går, och Astrid inte kan lämna sitt nya boende, lär hon känna Vidundret och inser att världen kanske inte alls ser ut som hon har trott innan.
Vissa böcker ser man bara omslaget på och tänker: Japp, den här vill jag läsa. Så var det för mig med Nattglim. Jag gillar den suggestiva bilden som får mig både att tänka på Lucia som stuckit ut sina ögon, men eftersom hon har en blomsterkrans tänker jag mig en midsommarlucia som måste offra något. Och här har vi vår Astrid, som måste offra sin frihet för att bli brud till vidundret och på så sätt förskona sin by från pesten.
Niklas Hallin har själv skrivit att han inspirerats av bland annat Frankenstein av Mary Shelley, och hur det här med att en återuppstånden person kan föra sin egen talan kan lära läsaren saker. Och visst kan jag se likheter mellan verken på det sättet, men framför associerar jag till Skönheten och Odjuret, fast med helt andra mörkare undertoner.
Jag gillar Astrid som huvudperson och hjältinna. Hon är kunnig, smart, har egna tankar och funderingar. Hon är också modig och vänlig, men ses som konstig av de andra i byn och blir därför ett enkelt offer när det är dags. Jag tycker också om Vidundret, som är ett bra exempel på att bara för att någon ser ut som ett monster, är det inte alls säkert att det är så inuti.
Språkligt är det välskrivet och absolut välresearchat. Det är tydligt att Hallin har koll på etikens olika vinklar och jag tycker om att även om de kanske inte alltid är överens i sina diskussioner, Astrid och Vidundret, så lyssnar de på varandra och respekterar de olikheter de har.